Att skriva i motvind
Förord
Ända sedan jag på sjuttiotalet gav upp planerna på akademisk karriär och kastade mig ut i den osäkra tillvaron som frilansskribent har jag arbetat i motvind. Motståndet jag mötte var i början mest av politisk art: jag var för mycket vänster, fel sorts vänster, och därtill självständig, envis och föga anpasslig. Men också för ung, därtill kvinna (självklart också fel sorts kvinna) och i avsaknad av de egenskaper som en frilansskribent mest av allt behöver: förmåga att marknadsföra sig själv, knyta kontakter och skapa sig ett säljande varumärke. Är man, som jag, uppväxt i en arbetarfamilj i tegelbrukssamhället Heby och har sugit i sig Jantelagen med modersmjölken, klarar man helt enkelt inte av den delen av skriftställaryrket. Och riskerar då att fällas till marken av den hårda vinden.
Idag har jag inte längre åldern emot mig. Jag är inte för ung, snarare för gammal eftersom jag fyllt sextiosju och grånat betänkligt i håret. Men samtidigt som jag själv blivit äldre har tiden (och samhället) ömsat skinn. Om jag på sjuttiotalet åtminstone hade en teoretisk möjlighet att skriva mig in på någon stor tidning lever vi nu i nedskärningarnas tid, inte bara vad gäller social välfärd och ekonomiska förhållanden i allmänhet, utan också, specifikt, på kultur- och massmedieområdet. Redaktioner bantas och journalister sparkas från sina anställningar, kultursidor skärs ner, blir mer kommersiellt nöjesbetonade eller avskaffas helt, många redaktioner slutar betala honorar åt ”utomstående” skribenter, papperstidningar får över huvud taget allt svårare att klara sig på marknaden och allt mer av allmänhetens uppmärksamhet överflyttas i stället till nätet där gratisskrivande och personligt bloggande tar över på den professionella journalistikens och kulturkritikens bekostnad och där själva upphovsrätten anses vara en gammaldags och otidsenlig kvarleva, ja rentav ett angrepp på den ”kulturella allemansrätt” som allt fler nu ser som en självklarhet i dagens moderna samhälle.
I detta läge, när det blivit närmast omöjligt att överleva som frilansskribent, reagerar jag på den allt hårdare motvinden genom att samla några av mina artiklar från de senaste åren till en bok. Titeln är självklar — Att skriva i motvind — och syftet likaså: att genom en trotsig motattack försöka besvärja tidsandan och de politiska och ekonomiska vädergudarna.
De flesta av bokens texter har tidigare varit publicerade, några i traditionella papperstidningar, andra på olika nätsajter. Texterna har ibland lätt omarbetats, utvidgats eller korrigerats och vid behov försetts med uppdateringar i form av Post scriptum, P.S.
Bokens röda tråd är det personliga anslaget, det faktum att den — på olika sätt — speglar mina egna intressen, passioner och uppfattningar. Både som frilansskribent och översättare. De texter som här ingår står alla ”på jagets fasta grund” och avslöjar också, märker jag när jag nu ställt samman dem, min starka europeiska förankring eller besatthet. Jag är visserligen djupt skeptisk till EU och motståndare till vårt svenska medlemskap i sagda union men samtidigt känslomässigt och kulturellt bunden till vårt ”gamla Europa”, och jag känner mig aldrig så lätt om hjärtat som när jag vistas i Italien, Berlin eller Paris. Jag älskar också de stora europeiska språken tyska, italienska och franska (som även är de språk jag översätter från), kanske delvis som en protest mot den kraftiga amerikanska dominansen i vårt samhälle. Detta innebär inte att jag ogillar engelska som språk. Tvärtom. Jag läser gärna författare som Howard Fast och Robert Fisk, för att nu inte tala om en sådan lirare som William Shakespeare. Men jag menar att synfältet blir vidare, och variationen större, om man inte hämtar all information och inspiration från enbart engelskspråkiga medier och böcker.
Att skriva i motvind är att tampas med många personliga svårigheter och hinder. Men om man nu inte vill gå i flock utan skriva det man själv håller för sant och viktigt har man inget val. Så var det på sjuttiotalet och så är det fortfarande idag. Ja, kanske har det till och med blivit ännu viktigare att sätta upp ansiktet och låta sig piskas av stormen, nu då vi tagit steget från traditionell industrikapitalism till global finanskapitalism, när hoten mot demokratin, rättsstaten och den sociala välfärden blivit allt påtagligare och krigen i världen allt blodigare och hänsynslösare.
Att som frilansskribent ge ut en bok i dessa dagar bör alltså ses som en motståndshandling, ett sätt att visa att än är Polen ej förlorat och än finns det överlevande exemplar av detta utrotningshotade släkte. Ord skrivna i motvind, i protest mot tidsandan och den massmediala och kulturella nedrustningen och likriktningen.
Vi ses i snålblåsten!
Berlin i november 2012
Margareta Zetterström
foto: Svante Svensson