Tack för idag, slut för idag
Förord
Det här är en helt annan bok än den jag började skriva hösten 2005 när jag just kastats ut ur den svenska grundskolan. Då tänkte jag att jag skulle berätta grundskolans fantastiska historia från SIA-reformen till de individuella utvecklingsplanerna – sammanvävd med min egen. Jag hade ju varit med hela tiden från den svenska grundskolans oomstridda glansperiod i början av 70-talet tills allt föll samman till det vi har idag.
Jag skrev och skrev och materialet växte och växte. Men det blev inte bra. Ju mer jag läste tillbaka och försökte förstå, desto fler nya komplicerade perspektiv öppnade sig, som krävde nya studier och ännu längre förklaringar. Det hela växte mig över huvudet.
Till min stora lycka utkom två viktiga böcker under denna tid, som tillsammans fyllde en stor del av det hål som jag misslyckades med att fylla. 2007 kom boken Lärarna av Hans Lagerberg, ett äreminne över folkskollärartraditionen och över en storslagen lärargärning som passerat i det fördolda från 20-talet till idag.
2009 kom så Den gudarna älskar – om konsten att överleva som lärare av Gunnar Ohrlander. Han lyckades med konststycket att fånga in och återberätta de senaste 30 årens pedagogisk-politiska svenska skolhistoria. Förutom att skildringen tar upp alla tänkbara aspekter och alla viktiga faktiska förhållanden är den spirituell och lättläst. En vitbok över sveket mot folkets skola är vad han åstadkommit. Varken mer eller mindre. Denna skolkritik har nu slagit rot i alla politiska läger och man kan nog tala om att ”flumskolan” äntligen förpassats till historien. Mest lider vänstern (S+V) av sina stora försyndelser, vilket varit extra smärtsamt för mig, som räknat mig som vänster.
Trots den tillnyktring som skett på det pedagogiska området är ändå min slutsats att grundskolan – i den mening som den var tänkt – nu faktiskt är försvunnen. Vi har åter fått den nakna klassegregeringen, fast nu även med starka etniska förtecken. Alltså, operationen lyckades men under processen dog patienten.
Mitt bidrag till denna stora historia blir min berättelse som visar vad som faktiskt kunde hända med den som inte förmådde (eller önskade) anpassa sig till dåtidens pedagogisk-politiska strömningar.
Under arbetets gång har ännu en fråga trängt sig på. Varför blev det som det blev just för mig? Hur kan det komma sig att just jag inte kunde anpassa mig? Varför kunde inte jag ligga lite lågt och gilla läget några år, för att därmed få ut full pension? Det är ju ganska korkat kan man tycka. Jag har inget klart svar. Men jag tror att orsakerna kan sökas i mitt tidiga liv och i den tidsanda som rådde på 50-, 60- och 70-talen. Alltså, i den person som ganska tidigt formades och blev jag. Därför har jag rotat bland minnen och återgivit 23 stycken, som kan ha haft betydelse.
I ramberättelsen har jag undvikit att använda riktiga namn på personer, skolor och platser. Endast Uppsala har fått sitt riktiga namn. För den med lite lokalkännedom är det dock enkelt att identifiera personer, skolor och platser. Det kan möjligen vara intressant för dem som var med. Men, mitt syfte är inte att peka ut syndabockar och på så sätt ta ut min hämnd.
Möjligen med ett undantag, rektor C. Hon utförde skamliga handlingar och tvingade mig till slut att kröka rygg. Överordnade var medvetna om vad som hände, jag berättade allt för dem. De godkände alltså. Hon var därmed inte ensam, men hon var ansvarig. Det här är mitt sätt att i alla fall ta mig rätten till en slutreplik.
Tack till Barbro som stått ut med att vara slasktratt för all min frustration under många år, till Julia och Alexander som språkgranskat, skrivit baksidestext, gjort omslag och marknadsföringsplan, till Peo Österholm som läst och uppmuntrat mig att slutföra arbetet. Till sist ett stort tack till Margareta Zetterström och Svante Svensson som inte bara tog sig an boken på sitt förlag Tintomara, utan även lade ner det nödvändiga arbetet på att få till ett tryckfärdigt manuskript.
Uppsala 24 maj 2010
Knut Lindelöf
Foto:Barbro Lindelöf
Mellanstadieläraren Knut Lindelöf. Läsåret 1982-83.